Ladda ner planen som pdf:
Stor fil, högupplöst (1450K)
Mindre fil, skärmupplöst (490K)

Bakgrund

Storken var under 1800-talet en allmän fågel i Skåne. Hur många som verkligen funnits är naturligtvis mycket svårt att säkert veta, men klart är att den betraktades som mycket vanlig. Definitivt fanns många hundra par, och kanske kunde de till och med räknas i tusental. Under andra hälften av 1800-talet började antalet storkar att minska. Vid förra sekelskiftet fanns troligen ca 100 par kvar, och vid den första egentliga räkningen, som genomfördes 1917, fanns enbart 35 par kvar. Tio år senare var de endast ca 10 och det sista paret, som häckade på Karup vid Blentarp, genomförde sin sista, misslyckade, häckning 1954. Därefter häckade inga storkar i Skåne under de följande 35 åren.

Den viktigaste orsaken till att storken försvann är nästan säkert förändringen av jordbrukslandskapet, som tog fart efter skiftena, och delvis pågår än idag. Under de gångna 150-175 åren har våtmarker dikats ut och odlats upp, ängsmarker blivit till åker och betesmarker odlats upp eller planterats med skog. Man räknar med att endast 5-10 % av de våtmarker som en gång fanns i Skåne, finns kvar idag. På samma gång som detta inneburit stora vinster för livsmedelsproduktionen, fick det tragiska konsekvenser för den biologiska mångfald som är knuten till de fuktiga, öppna gräsmarkerna. Storken är bara en av de arter som helt eller delvis försvunnit, men kanske den som är bäst känd och mest uppskattad av allmänheten.

Storkprojektets historia och arbetsmetoder

För att återfå storken startades Storkprojektet 1989, med uppfödning och utsläppning av storkar i Skåne. För närvarande finns ca 30 par storkar som häckar fritt. De flesta av dessa storkar är uppfödda inom projektet, och utsläppta som vuxna fåglar i lämpliga häckningsmiljöer, men några är invandrade vilda fåglar. Uppfödningen sker i nio olika hägn runtom i Skåne. Totalt finns det ca 200 storkar i dessa hägn. Metoden som används går ut på att föda upp samtliga storkar i hägn, tills de häckat i fångenskap minst en gång. Storkarna blir könsmogna vid tre till fem års ålder. Då flyttas de från ungfågelshägnet till ”äktenskapsförmedlingen”, där de andra könsmogna men oparade storkarna finns. De flesta storkar hittar en partner att häcka med efter ett till två år. När paret har häckat i fångenskap ett år släpps de ut i frihet tillsammans våren därpå. Normalt häckar de då i närheten av hägnet.

Ungarna som föds av de fritt häckande storkarna samlas de flesta år in och föds upp i hägn tills de blivit könsmogna. Under ett par år har vi provat att istället låta ungfåglarna få möjligheten att flytta söderut över vintern. Storkar övervintrar normalt i Afrika, söder om Sahara. Väldigt få ungfåglar har dock tagit chansen att flytta, utan de har istället stannat kvar i Skåne. De som gör det matas, när vinterkylan sätter in, vid flera matningsplatser. De fångas efter hand in för vidare uppfödning. Även de vuxna fria storkarna måste matas vintertid, då de stannar i landet (vuxna storkar uppfödda i fångenskap flyttar i stort sett aldrig). Vi påbörjar dock inte matningen förrän långt efter det att storkarnas flyttningssäsong är över, så det är inte matningen i sig som får dem att stanna.