Storken är en karaktärsfågel för rika, fuktiga och omväxlande öppna marker. Sådana marker präglade av allt att döma det gamla jordbrukslandskapet i Skåne. Fortfarande finns det områden kvar som är lämpliga storkmiljöer. Andra områden kan behöva restaureras för att vi ska kunna återfå en livskraftig stam av stork.

Storken mat

Vad äter en stork? - Grodor.
Det är nog åtminstone den vanligaste föreställningen om storkens diet. Och det är heller inte osant, men det är långt ifrån hela sanningen. 

Storken äter nästan allt utom grönsaker. Och helst bara levande djur. 

På våren, i slutet på mars eller början av april, när den kommer till Sverige är daggmaskar en viktig del av födan. Även när ungarna är små, i maj och början av juni, är det bra om föräldrarna kan hitta mask att stoppa i de små.

När helst den kommer över så slinker smågnagare, alltså sorkar och möss, ner med stor aptit. Gnagarna är speciellt lätta att hitta i nyslagna vallar (eller nyhuggna, eftersom det är i Skåne storkarna finns än så länge). Därför kan man ofta se flera storkar jaga tillsammans på fälten bakom slåttermaskiner.

Grodor äts naturligtvis också i stor omfattning. Att grodor eventuellt tas oftare än gnagare kan mycket väl bero på att de är mer lättfångade.

Insekter fångas i en omfattning som är ganska förvånande, för en så stor fågel. De vuxna storkarna plockar i sig även ganska små insekter för egen del, även om större insekter säkert föredras. Bland matrester som man kan hitta i bona är större skalbaggar, tex. jordlöpare, ganska vanliga. Ett bo var nästan helt täckt av döda trädgårdsborrar (1,5 cm stor släkting till ollonborren, som kan vara väldigt vanlig), som ungarna ätit av, men också spillt.

Sniglar och snäckor tas också när de hittas. Det är inte ovanligt att hitta skal av de vanliga trädgårdssnäckorna i storkarnas spybollar.

Det händer också att storkarna fiskar. De går då längs bäckar eller stränder och fångar småfisk, precis som en häger. Ungarna i boet äter gärna fisk.

En och annan fågelunge slinker säkert också med när en allätare som storken ska bli mätt. Det har ibland hävdats att storken äter mycket tofsvipungar. Det enda kända fallet från Skåne var dock när en stork träffade på en kull vipungar på en nyskördad vall. Vipmamman hade just omkommit i slåttermaskinen, och ungarna var försvarslösa. Dessa ungar togs raskt av storken. Några fall där en stork har tagit ungar från arga vadarföräldrar är ännu så länge okända.

När storken söker föda, så gör den som de flesta andra djur - den finns där födan finns. 

Djuren som storken äter finns i de flesta typer av marker (utom fiskar, då). Men tillgången, och kanske framför allt tillgängligheten, på bytena är nog ofta bättre i våtmarker. 

Maskar, grodor och mollusker skyr torrmarker eller blir oåtkomliga där, så snart markytan torkar upp. I våtmarkerna är de tillgängliga under betydligt större del av tiden. 

Insektslivet är ofta också väldigt rikt i våtmarker, med god tillgång på stora skalbaggar, gräshoppor och sländor.

En annan orsak är naturligtvis att de få områden som fortfarande är våta inte är lika hårt utnyttjade för jordbruk. En vanlig frisk (inte torr men heller inte våt) mark på rik jord med naturbete skulle säkert gärna utnyttjas av stroken, för där kan det finnas mycket gott att hämta. Men de allra flesta såna marker är åkrar. Och där finns det inte mycket gott att hämta för en hungrig stork.

Vallarna, alltså åkrarna med gräs där man skördar ensilage eller hö, är dugliga födosöksmarker tidigt på våren innan gräset blivit för långt. Och de är alldeles kollosalt attraktiva för storkarna (och för glador, vråkar, måsar och kråkor) precis när gräset slås, och ett par dagar därefter. Men sedan är de uppenbarligen lika ointressanta igen.