Varför försvann storken?

Under 1600- och 1700-talet var storken en vanlig fågel i Skåne. Uppskattningsvis häckade som mest 5000 par. I Örups almskog fanns en koloni med hela 80 par. 1856 drabbades storkarna under vårflyttningen av ett våldsamt oväder och endast en bråkdel återvände till Skåne. Till Örup återkom detta "katastrofår" endast 5 storkar! Sedan minskade antalet storkar i Skåne för vart år och 1954 häckade det allra sista paret på Karupsgården utanför Blentarp. 

Personerna på bilden är Ingegerd, Margareta och Torsten Larsson. Familjen, som kom från Nässjö, besökte platsen eftersom fadern var mycket fågelintresserad och ville se storkarna.

Foto: Kurt Larsson

När man söker efter förklaringen till att storken försvann kan en utgångspunkt vara att det i västra Europa idag finns ganska få storkar. De försvann därifrån ungefär samtidigt som i Sverige, dvs med början i mitten på 1800-talet. Sedan ett par decenniers tid ökar dock antalet igen. Minskad torka i Afrika har gjort att de överlever vintrarna bättre, men en annan bidragande orsak är de avelsprojekt som har startats upp i flera länder på kontinenten.

I östra Europa däremot, finns det fortfarande mycket stork. Även här har det skett en uppgång, men inte i samma utsträckning som i väst.

Vad är då skillnaderna mellan östra och västra Europa som kan förklara varför storken försvann? 

Jordbruk 

Skillnaderna ligger troligen framför allt i att jordbrukets effektivisering och rationalisering har gått olika till i Öst- respektive Västeuropa, samt att storkarna har olika flyttvägar i Europas två halvor.

I Västeuropa påbörjades en intensiv rationalisering av jordbruket vid 1800-talets mitt. På ungefär hundra år dikades de flesta våtmarker ut. I Skåne har uppskattningsvis mellan 90 och 95% av alla våtmarker dikats ut sedan första hälften av 1800-talet.

Efter att först ha intensifierats, med översilningsängar etc., övergavs sedan det gamla ängsbruket successivt. Ängarna ersattes delvis av vallar, men i de bästa jordbruksbygderna avvecklades gräsmarkerna (både ängs- och betesmark) nästan helt. Istället ökade man spannmålsodlingen. 

Införandet av kemiska bekämpningsmedel kom att missgynna den biologiska mångfalden och därmed storkarnas möjligheter att hitta mat.

Med tanke på att storken hittar det mesta av sin mat i lågvuxna, gärna fuktiga, gräsmarker är det ganska uppenbart att jordbrukets förändring de senaste 150 åren knappast gynnat arten.

I Östeuropa har, på gott och på ont, jordbrukets förändring varit mycket mindre dramatisk. Där finns fortfarande stora områden med ganska intakta våtmarker. På många håll är också jordbruket betydligt mer småskaligt än här, vilket gör landskapet mer mosaikartat. Detta gynnar också storken.

Flyttning

Storkarna i östra och västra Europa har olika flyttvanor. De i väst flyttar till Sahelbältet i Västafrika, ett område som drabbades hårt av torka och ökenutbredning under andra halvan av 1900-talet.

Storkarna i öst, däremot, flyttar till Östafrika, från Nildalen i norr, till Sydafrika i söder. Utvecklingen i dessa områden har varit förhållandevis mera gynnsam. Dessutom täcker det östliga övervintringsområdet ett större område. Därför bör storkarna där ha lättare att röra sig till de områden som ett givet år är det bästa.

Kraftledningar

En annan förändring i landskapet som har missgynnat storken är alla stora kraftledningar och annan infrastruktur (vägar, järnvägar) som har vuxit fram. För vuxna storkar i Västeuropa är den vanligaste dödsorsaken att de flugit emot eller bränt ihjäl sig på en kraftledning. 

I Spanien är detta ett så stort problem att bönder låter bli att odla under kraftledningarna eftersom brinnande storkar annars riskerar att antända hela plantager...

Är Skåne öst eller väst?

Mycket tyder på att de storkar som fanns i Sverige i början av 1900-talet tillhörde den Östeuropeiska populationen och flyttade till Öst- och Sydafrika. Samtidigt förändrades jordbruket på samma sätt som i övriga Västeuropa. Den främsta orsaken till att våra storkar försvann är därför med all sannolikhet de omfattande landskapsförändringarna i Skåne.

Tillbakagången kan ändå ha påverkats av Västeuropa. Skälet till det är att de två populationerna aldrig varit helt isolerade från varandra. Minskningen i Belgien, Holland och västra Tyskland kan därför ha påverkat Skåne genom att spridningen mot nordost avtagit.