|
Status i Skåne Osäker på grund av bestämningssvårigheter, men under senare år har åtminstone något ex (fångat) publicerats årligen.
Bestämning Problemet att separera gransångare av rasen tristis från östliga fåglar av rasen abietinus är ännu inte utrett. Tidigare litteratur på området innehåller vissa motstridiga uppgifter, inte minst när det gäller formen fulvescens.
En nyligen publicerad genomgång av problematiken är Dean A R & Svensson L (2005), ”Sibirian Chiffchaff” revisited, British Birds 98: 396-410. Författarna konstaterar att en del av de ljusa gråaktiga gransångare som rapporteras som tristis i England stämmer dåligt överens med studerade skinn på gransångare från tristis och fulvescens häckningsområden, som troligen sträcker sig från floden Pechora och långt österut - kanske ända till Anadyr.
Typiska trisitis saknar gula inslag på bröstet och i ansiktet och har inget grönt i dräkten, bortsett från på övergumpen och ving- och stjärtpennornas bräm. Men det verkar som att också abietinus från de östligaste delarna av rasens utbredningsområde uppvisar de här karaktärerna. Till skillnad från dessa är typiska tristis och fulvescens varmare bruntonade ovan, och därför ganska lika berggransångare (Phylloscopus sindianus): “the plumage of typical individuals is rather similar to that of Mountain Chiffchaff, although, unlike that species, it has olive fringes to the flight feathers and an olive tinge on the lower back and rump” (sid 397).
Lars Svensson listar i artikeln (sid 401-402) bland annat följande karaktärer för typiska tristis (och betonar samtidigt att det kan finnas mindre typiska exemplar som faller utanför beskrivningen):
En del av de fåglar som har rapporterats som tristis i England har saknat gult i dräkten och lockat mer eller mindre rakt, men har beskrivits som påfallande ljusa och gråaktiga utan varma beige toner på manteln eller undersidan. De har haft en tydlig grön vingpanel skapad av gröna bräm på vingpennor och större vingtäckare, och därför gett associationer till balkansångare (Phylloscopus orientalis). En teori är att de här fåglarna tillhör formen fulvescens, som ibland har beskrivits som gråare än tristis. Men äldre beskrivningar av formen är motsägelsefulla och kan inkludera fåglar som inte förekommer i fulvescens förmodade utbredningsområde, som numera anses ligga mellan Uralbergen och österut till floden Jenisej. Den första beskrivningen av formen, som gjordes av Severtzov år 1873, indikerar att fulvescens har mer olivgröna och gula toner i dräkten än tristis, men ger ingen indikation på att den skulle vara ljusare grå: ”Overall, there is little in the basic description to indicate a match with the ”pale-and-grey” individuals reported in Britain” (sid 400).
Svensson och Dean konstaterar vidare att en del studerade skinn från fulvescens utbredningsområde har gult i dräkten, till skillnad från tristis: ”Examination of skins confirms that birds from the Urals and the Ob basin are often slightly different from more easterly tristis, being slightly yellow beneath, with thin yellow streaks on the lower throat, and a faint yellow tinge on the fore supercilium and/or eye-ring. Such yellow tinges are absent on other birds in this area, and on all birds breeding further east in Siberia. […] From specimens, no consistent difference is evident between birds breeding in western and in eastern Siberia in the general hue of the upperparts (”greyness”), though there is a slight degree of individual variation and also a suggestion that birds in fresh plumage are on average a little paler and greyer than birds in summer” (sid 400-401). Baserat på detta definierar författarna fulvescens som fåglar från området mellan Uralbergen och Jenisej som uppvisar gul streckning . Öster om Jenisej tycks alla gransångare sakna gult (bortsett från på undervingen) och är att betrakta som ”rena” tristis.
Enligt denna definition stämmer alltså fulvescens dåligt in på ljusa gråaktiga gransångare. Författarna verkar hålla för sannolikt att de senare istället är abietinus från de östligaste delarna av rasens utbredningsområde. Sådana fåglar skulle enligt detta kunna uppvisa mindre gult i dräkten än fulvecens: ”Extreme examples of abietinus seemingly display no more yellow - indeed, conceivably less – than some examples of fulvescens” (sid 401).
Författarna presenterar också teorier för fulvescens taxonomiska ställning. Enligt en sådan utgör fulvescens en hybridpopulation mellan abietinus och tristis. En annan teori hävdar istället att fulvescens är en västlig form av tristis, i vilken ett visst genflöde från abietinus fortfarande gör sig påmint men är begränsat. Lars Svensson föreslår ett scenario enligt vilket abietinus och fulvescens häckar sida vid sida utan att hybridisera där båda formerna förekommer talrikt, men hybridiserar vid respektive forms utbredningsgräns där det kan vara svårt att hitta en partner av samma form. I så fall skulle situationen likna den i gränszonen mellan gransångare av den sydliga rasen collybita och iberisk gransångare (Phylloscopus ibericus). Studier av formernas sång och DNA kommer kanske att bringa mer klarhet i detta i framtiden.
Författarna konstaterar att locklätet hos typiska tristis är rakt och likt ett kycklingpip. Fulvescens har rapporterats locka på samma sätt. Östliga abietinus har rapporterats locka nedåtkrökt och tämligen olikt både svenska gransångare och typiska tristis. Kycklingpipet tycks vara en bra karaktär för tristis, och fåglar som lockar på ett annat sätt bör inte bestämmas: ”Until an unequivocal exposition of variant calls is forthcoming, the identity of any tristis-like individual which is not heard to utter the ”classic” call should be regarded as suspect” (sid 404).
Svenssons och Deans artikel är en bra översikt, som bringar viss reda i de oklarheter som har förekommit när det gäller tristis och fulvescens. Samtidigt skapar den några nya frågetecken. Om man inkluderar ljust gråa fåglar (som lockar annorlunda än svenska gransångare, men inte rakt) i abietinus accepterar man en mycket stor variation hos denna ras. Fulvescens blir däremot snarare att behandla som en form av tristis. Författarna håller dock möjligheten öppen att ljusa gråaktiga gransångare härrör från en outforskad del av tristis/fulvescens utbredningsområde. I Severtzovs ursprungliga beskrivning av fulvescens nämns en variant, ”naevia”, som gråare. Exemplaret som beskrevs tycks dock vara försvunnet och kan inte kontrolleras (sid 400).
När man läser artikeln bör man också notera att nästan alla fotografier på skinn från tristis visar vårfåglar. Dessa är nästan tobaksbruna i färg ovan. Fräscha höstfåglar, som uppträder i Västeuropa, har lite ljusare toppar på fjädrarna och ser därför generellt något ljusare och gråare ut. Det påpekas att höstfåglar är gråare i artikeln, men märkligt nog beskrivs en abietinus från mars på bild 234 som ”A fresh spring abietinus…” (sid 397). Gransångare ruggar komplett på sensommaren och mycket begränsat (delar av manteln och sällsynt några mindre vingtäckare och inre stjärtpennor) eller ingenting under vintern. De ger således ett mycket fräschare intryck på hösten än på våren!
Som ett bra komplement till artikeln finns på tyska Club 300:s hemsida en samling fotografier av östliga gransångare med kommentarer av bland andra Svensson och Dean. Den hittas på www.club300.de/articles/005_tristis/index.html. Där betonas samtidigt hur svårt det är att bedöma färgtoner på fotografier (och ännu värre är det när man tittar på fotografier på en datorskärm!).
Rapportering och bedömning Baserat på rönen i ovanstående artikel beslutade Rk i december 2005 att även bedöma fältobservationer av förmodade tristis. En förutsättning är att de är mycket väldokumenterade, inte minst lätet och helst med foton. Man kan läsa mer om det här beslutet på www.sofnet.org/apps/file.asp?Path=1&ID=1541&File=Rk-nytt+dec+2005.doc. Observationer av gransångare bestämda till tristis ska rapporteras som "sibirisk gransångare" i Svalan.
Rrk har tidigare
publicerat fältobservationer av gransångare utan gult i dräkten som
”uppvisande karaktärer för tristis”. Sådana fåglar skulle enligt
ovanstående artikel kunna inkludera östliga abietinus. Men tack vare Rk:s restriktiva policy när det
gäller publicering av säkra tristis bedömer Rrk inte att statistiken över
formens uppträdande i Skåne (som med tanke på formens östliga
utbredning bör ligga i nivå med exempelvis taigasångarens) har
blivit missvisande, vilket alltså skulle kunna vara fallet i
England. |
