Forsärla

Forsärlan gick förr under namnet gråärla och är utbredd i Europa utom i de nordostligaste delarna, vidare finns den i Nordafrika, Turkiet och delar av Iran. Det finns andra raser längre österut samt på de mindre öarna i Atlanten.

 

Förekomst i Sverige

Forsärlans tidiga historia är okänd, men det kan inte uteslutas att den funnits hos oss långt före den kända historien, kanske sedan Boreal tid, cirka 8000 före 0 och kanske inte i obruten följd (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Det första fyndet i Sverige gjordes vid Krapperup i Skåne 4 december 1853. Fågeln ifråga sköts och ska finnas i Lund (Nilsson 1858). Det råder lite oenighet om årtalet: Nilsson 1858 och Kolthoff & Jägerskiöld 1898 anger år 1843 men Tommy Tyrberg justerar det till 1853 i en datafil och hänvisar till Christensson 1999.

 

En häckning vid Taberg i Småland 1916 ansågs länge vara den första kända i Sverige (notis i Fauna & Flora 12:287). Men senare hittades en äggkull från samma plats 1905 i en samling som skänkts till Naturhistoriska Riksmuseet (Wirdheim 1999). I mitten av 1900-talet sades arten ”häcka mycket sällsynt och oregelbundet vid åar och forsar i Skåne och Småland. Har häckat i Halland, Västergötland och troligen i Närke” (SOF 1949). Nya häckningslandskap meddelas i SOF 1970: nämligen Bohuslän, Värmland och Dalarna. I Dalsland skedde den första under 1960-talet (Fågelåret 1998) och för Blekinges del skedde den första 1960 (Nilsson & Lundgren 1993). I SOF 1978 nämns enstaka häckningar även i Jämtland och för Lapplands del skedde den första i Ammarnäs 1972 (Bildström 2022). Ytterligare nya var Medelpad 1976 (Hedvall & Hägglund) och i SOF 1990 nämns även, Västmanland och Härjedalen som nya häckningslandskap. I SOF 2002 redovisas Östergötland, Uppland (första 1994 Fågelåret 1994), Gästrikland (första 1993 Fågelåret 1993), Hälsingland, Ångermanland och Västerbotten (första 1993 Olsson & Wiklund 1999). Södermanlands första häckning bör ha skett 2002 och Norrbottens kanske först under 2016 (Artportalen). Därmed saknas bara uppgifter från Gotland och Öland och där väntar man uppenbarligen fortfarande på den första häckningen. Det finns åtminstone inga uppgifter på Artportalen.

 

Populationen i Sveriges uppskattades 2008 till 5 600 par (Ottosson m.fl. 2012). Därefter har det gått bra för arten och Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 11 000 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som kraftigt ökande (Wirdheim & Green 2022).

 

Övervintrande forsärla, Vombs vattenverksdammar, 7 feb 2021. Foto: Mikael Arinder.

Förekomst i Skåne

Det första skånska fyndet 1853 var också Sveriges första – se ovan. Därefter dröjde det till 1905 då ett par sågs i Ängelholm 18 mars (C.J. Granstedt i brev i Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Nästa fynd gäller en hona observerad i Malmö 18 april 1914 (O Gylling i Jägerskiöld & Kolthoff 1926 tillägg).

 

Skånes första häckning skedde vid Pålsjö skog i Helsingborg 1926 (Malmberg i Hanström & CL 1947). Arten var förmodligen inne i ett expansivt skede vid denna tid och 1932 var häckningar vid Klippans pappersbruk, Hallamölla och Forsemölla samt Andrarum kända (G Nordquist i Rendahl 1949).

 

En genomgång av lämpliga lokaler 1976 påvisade 110 häckande par och man uppskattade att beståndet ej översteg 125 par (Fåglar i Skåne 1976). Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 99 rutor, huvudsakligen på de stora åsarna. Man gissade på totalt 100-150 par i landskapet (Andell & Nilsson 1987d). Det gick uppenbarligen bra för arten därefter och en inventering i Hässleholm, Osby och Östra Göinge kommuner 1995 gav underlag till en bedömning om uppemot 500 par i hela Skåne. Möjligen var det ett absolut toppår för arten (Ottvall & Holmqvist 1997). Forsärlan är dock känslig för hårda vintrar och efter två sådana bedömdes den skånska populationen åter vara nere på omkring 125 par 1997 (Ottvall & Holmqvist 1997). Sen svängde det igen och under den andra atlasinventeringen 2003-2009 påvisades förekomst i 192 rutor och antalet par uppskattades till 700. Trenden bedömdes också som starkt ökande (Bengtsson & Green 2013). Därefter finns inga uppgifter om beståndets storlek men sträcksiffrorna från Falsterbo (Figur 3) tyder på en gynnsam utveckling för arten i stort.

 

Forsärlan utsågs till kommunfågel för Bjuvs kommun 1992 (SkOF 1992, Danielson & Blom 1992).

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av forsärla 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av forsärla 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

Figur 3. Sträcksiffror för forsärla i Falsterbo 1973-2021.

 

 

Förekomst i Danmark (Bjergvipstjert)

Danmarks första fynd gjordes 13 november 1878 då en hane noterades vid kusten norr om Köpenhamn. Den första häckningen skedde vid Vejle i östra Jylland 1923. Det häckande beståndet uppskattades 2019 till 299-419 par (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för forsärlans del en måttlig minskning ur långtidperspektivet 1988-2020 och en okänd trend för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder

Likt alla de andra som inte hade fasta jakttider eller som tidigare saknat skydd i form av fridlysning blev forsärlan totalfredad från jakt fr.o.m. 1 januari 1968 (Vår fågelvärld 27:96+).

 

Tidigare och från 1928 gällde istället att dessa arter var fredade 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga).

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades forsärlan som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 3 260 000 vuxna fåglar.

 

Maxålder 

Sveriges äldsta blev Sverige 6 år och 11 månader. Europas äldsta är tysk och blev 8 år (se RCs hemsida).

 

Foto: Mikael Arinder
Foto: Mikael Arinder

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Andell, P. & Nilsson, L. 1987d. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 5. Anser 26:241-258.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
  • Bildström, L. 2022. Södra Lapplands fåglar. Floby.
  • Christensson, J. 1999. Vetenskapen i provinsen. Sthlm, 182 s. Comenius, J.A. Orbis sensualium pictus. Aboae, 412 s.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Danielson, J. & Blom, A. 1992. En liten skånsk fågelbok. SkOF & Kristianstadsbladet.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
  • v Essen, K. 1937. Gråärlan i Jönköpingstrakten. Sveriges Natur 28:51-58.
  • Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
  • Hedvall, O & Hägglund, J.O. 1989. Förteckning över Medelpads fåglar. Medelpads Orn. För.
  • Jeppsson, N. 2005. Inventering av holkar för strömstare och forsärla i östra Skåne 2004-2005. A 44:209-218.
  • Johansson, O. & Eriksson, M.O.G. 1987. Häckningsframgång och utbredning hos forsärla i sydvästra Sverige. VF 46:365-374.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
  • Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
  • Lundberg, D. 2000. Polygyni och misstänkt polyandri hos forsärla. OS 10:123-127.
  • Lundberg, D. 2004. Häckning av forsärla och strömstare i trädhål. OS 14:56-57.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Nilsson, T. & Lundgren, U. 1993. Blekinges fåglar. Blekinge Orn. Förening, suppl 1993:1.
  • Ohlsson, A. 2022. Det rinnande vattnets eleganta vippstjärt. A 61:1:3-6.
  • Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
  • Otterlind, G. 1950. Om gråärlans förekomst i Sverige. VF 9:90-93.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Ottvall, R. & Holmqvist, N. 1997. Forsärlans beståndsutveckling i Skåne från 1970-talet. A 36:245-250.
  • Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
  • Roos, G. 1976. Forsärlans höststräck vid Falsterbo samt några synpunkter på artens långsiktiga beståndsutveckling. A 15:109-118.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • SkOF. 1992. Skånes ”kommunfåglar” utsedda. A 31:155-156.
  • SOF. 1949. Sveriges fåglar. Stockholm.
  • SOF. 1970. Sveriges fåglar. Stockholm.
  • SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
  • SOF. 1990. Sveriges fåglar, 2a uppl. Stockholm.
  • SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
  • Wirdheim, A. 1999. Äggsamlaren från Skara. VF 58:1:6-13.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i september 2022.